Reviews!

Länkar till original recensioner:

Göteborgs-posten, (THE COUNT BASIE ORCHESTRA
Förband: Janne Ersson Big Band
Konserthuset, Göteborg)

Barometern

Smålandsposten

Svenska Dagbladet

Göteborgs-Posten

http://www.btinternet.com/

http://www.allaboutjazz.com/

http://www.dalademokraten.com/

http://www.oj-jazz.com/

http://www.jazzmakers.org/

Review av vår nya CD: Live at the Stockholm Jazz Festival, (Sittel)

THE JANNE ERSSON BIG BAND

Live at the Stockholm Jazz Festival (Sittel)

The world is full of dreamers, but few of them have the boldness and tenacity to make their dreams come true. From the moment he heard a recording of the Buddy Rich big band in 1966, Swedish drummer Janne Ersson decided he would one day lead a band like that himself. After years of paying his dues, Ersson became disenchanted with the music business and took a job at the post office, working there for years until the branch was closed and he was laid off with two years' salary in advance. The time had come, he knew, to realize his dream. Finding musicians in Sweden who were interested in the music "was easy," he writes; "finding guys who could play [it] well was another thing." After a few years of struggle, Ersson decided to hire someone to rehearse the ensemble, and "after a year of hard work the band finally started to swing." It hasn't stopped yet, thanks in large measure to Ersson's superlative drumming. As it turns out, Janne not only studied Buddy Rich's agile and as sertive style, he practically memorized it.


Ersson's band has been touring for four years now, and its second album was recorded live at the 2002 Stockholm Jazz Festival. From Allyn Ferguson's flamboyant "Away We Go" to the closing medley from Leonard Bernstein / Stephen Sondheim's West Side Story, everything is taken straight from the Buddy Rich library, which makes comparing the two bands rather easy. On the whole, the Swedes play notably well as a unit, but they aren't quite as tight as Buddy's band, and there are one or two brief but audible missteps that would have incurred Buddy's unbridled wrath. Ersson's soloists are admirable - especially tenor saxophonist Eric Liftig and trumpeter Dan Warvne - but there's no way they could stand toe-to-toe and trade shots with such heavyweights as Ernie Watts, Jay Corre, Bobby Shew, Ray Starling, Don Menza, Chuck Findley, Pete Yellin, Barry Zweig, Steve Marcus, John Bunch, Bob Mintzer, Pat LaBarbera, Bill Cunliffe or others in Buddy's band. Not to mentio n the great Art Pepper whose torrid solos enkindled Rich's album Mercy, Mercy.


Comparisons aside, Ersson has put together an impressive ensemble using Buddy's blueprint for success - swing hard under any and all conditions - and has chosen an engaging program that includes two memorable compositions by Menza ("Time Check," "Groovin' Hard"), one each by Bob Florence ("Willowcrest"), John LaBarbera ("Pipe Dreams") and Harry Betts ("Mexicali Nose") and Jazz standards by Duke Ellington ("In a Mellow Tone") and Thelonious Monk ("'Round Midnight"), the last featuring Liftig's tenor, as does the West Side Story medley. A second tenor, Björn Cedergren, is front and center on "Groovin' Hard."


While this isn't (quite) Buddy Rich, as "ghost bands" go, Ersson's is sometimes so close to the original that it's positively spooky, and his drumming throughout is almost as mind-blowing as Buddy's, especially on West Side Story. "At last," writes Ersson, "I have the band of my dreams and I think it sounds great. What more could you ask for?" Well, a few sales wouldn't hurt. And believe me, Ersson's album is well worth the price.


Away We Go; Willowcrest; Pipe Dreams; In a Mellow Tone; Mexicali Nose; Time Check; Groovin' Hard; Round Midnight; West Side Story Medley (58:16).

Janne Ersson, drums, leader; Andreas Svejebäck, Stefan Rahkonen, Klas Nilsson, Dan Warvne, trumpet; Mikael Högdahl, Urban Johansson, alto sax; Eric Liftig, Björn Cedergren, tenor sax; Magnus Jönsson, baritone sax; Jakob Sollerman, Markus Ahlberg, Magnus Stranne, trombone; Anders Carlsson, bass trombone; Arne Murby, piano; Martin Landin, bass; Mikael Björck, guitar.



John Bowers, September 2004
bigbandman@earthlink.net

"Jazzsommaren är räddad"

Janne Ersson Big Band live at Stockholm Jazz Festival (Sittel)

När ens vildaste förväntningar infrias kan lyckan tyckas fullständig. Jag har tidigare rosat Göteborgstrumslagaren Janne Erssons fantastiska storband från livekonserterna i Kristianstad och Malmö. 
Bandet har skaffat sig en festlig nisch genom att i huvudsak spela trumslagaren Buddy Rich,s storbandsrepertoar, vilket i sig är en enorm nästan omöjlig utmaning som fodrar teknisk virtuositet.

Här är Erssons storband fångat under en ovationsrik konsert på Stockholm Jazz Festival förra sommaren. Märkligt nog skiljer sig endast undantagsvis bandets versioner från Rich,s original vilket är ett betyg höjt över alla klasser. Utfört med dynamisk spelglädje, bergförsättande swing till raffinerade nyanseringar i alla tempon. Det gäller allt från inledande Allyn Fergusons "Away We Go" till finalens Buddy Rich trumuppvisning i "West Side Story"-Medleyt. Ingen kan än i dag mäta sig med framlidne Rich i frågan om komp och solon i storband, möjligen undantaget Louie Bellson, Butch Miles och Duffy Jackson.

Hos oss är det endast Janne Ersson som når den divisionen. Dessutom formligen vimlar det av hörvärda solister i bandet som tenoristerna Eric Liftig och Skånebördige Björn Cedergren i eruptiv Coltrane-skola. Inte heller att förglömma stingande förstetrumpetaren Andreas Svejebäck och Arne Murby, piano.

Mina favoriter i samlingen utgörs bland annat av Harry Betts "Mexicali Nose" och Don Menzas "Time Check". För mig är jazzsommaren räddad i brist på festivaler i Skåne.
Jag tror ni efteråt instämmer med en av bandets supporters som sa till Jannes musiker: "Ni är för bra för det här landet! Skynda er ut i världen och lira!"

Ystad/Trelleborgs Allehanda 3/6-04
Christer Nilsson

14/11 2003

Janne Ersson Big Band live CD från Sthlm Jazz Festival 2002 finns nu recenserad på Jazz Canadiana som är Canadas största Jazztidning.
http://www.jazzcanadiana.on.ca/PPAug03.htm

Review av våra Livespelningar:

Janne kan sin Buddy

Årliga Festijazzen är också en påminnelse om jazzens rötter.  Så även i
lördags då Bohuslän Big Band inledde med sin tribut till Count Basie.

Därefter bjöds på unga, spel- och svängglada Hot Club de Suéde, vars
inspiration hämtats från gitarrlegenden Django Reinhardt. Vidare Antti
Sarpila och Lars Erstrand, som aldrig gjort någon hemlighet av att Benny
Goodman och Lionel Hampton varit viktiga förebilder. Och Jack Lidström har i
över 50 år hört till de bästa trumpetarna i Louis Armstrongs anda.

Det går att hitta fler jazzhistoriska kopplingar. Men knappast någon bland
lördagens alla medverkande lär ha offrat mer tid och kraft på att föra sin
idols musik vidare än trumslagaren Janne Ersson. Det var 1966 som Janne som
19-åring hörde trumslagaren Buddy Rich på Ronnie Scott´s klubb i London. Och
blev helfrälst. I så hög grad att han direkt satte igång att öva in Buddys
trumstil. Vilket han fortsatte med till 1997 då han tyckte sig vara så nära
idealet att han ansåg sig mogen att dra igång ett eget storband som enbart
skulle spela Buddy Richs repertoar!

En omöjlig idé menade såväl tillfrågade musiker som nära vänner, men Janne
Ersson lyssnade lyckligtvis inte på alla goda råd. Så han satsade sina
sparade slantar och drog igång drömbandet. Debuten skedde 1999 och sedan
dess har det varit en svensk storbandsattraktion, vilket nu
Festijazzpubliken kunde konstatera.

Liksom sin idol har Janne valt att plocka bandmedlemmarna ur den yngre
generationen, vars entusiasm och kunnande väl klarade denna tuffa
²muskeljazz². En skarp kontrast till den varma, melodiska och klangsköna
musik som några timmar senare serverades av Monica Dominique och hennes
kvintett.

Att det dessutom finns betydande solistkapacitet i Janne Ersson Big Band
visade sig speciellt i Straight no chaser där de två tenorsaxofonisterna och
hela trumpetsektionen fick ta för sig. Och att Janne varit en ambitiös och
läraktiv trumelev bevisades speciellt i det snabba finalnumret, där han
imponerade stort med sin energi och teknik.

Några i publiken fanns säkert också på plats när originalet själv gästade
Västerås Konsertsal 22 mars 1977. Eftersom arrangerande föreningen Jazzens
Vänner i dessa dagar firar 30 år kan det väl vara förlåtet att här minnas
den konserten med Buddy Rich Big Band. En stor upplevelse eftersom den
makalöse trumslagaren kom med ett sällsynt starkt band, som helt behärskade
hans explosiva, hårdsvängande musik.

En av flera hörvärda solister var saxofonisten Bob Mintzer, som i de yngre
musikkretsarna är mest känd för sina många år i gruppen Yellowjackets. Sedan
mitten av 80-talet håller Mintzer även igång ett eget storband och det har
bland annat varit en inspiration för Magnus Lindgren.

Ett kul kuriosainslag var när Buddy Rich presenterade de unga oannonserade
sångerskorna Cathy Rich och Beverly Getz. Cathy var förstås hans egna dotter
och väninnan Beverly´s pappa den inte mindre kände tenorsaxofonisten Stan
Getz.

Buddy Richs humör och frispråkighet har även skapat många kul historier. Att
han hade en klar uppfattning om hur musik skall låta bekräftar den kommentar
han fällde till en sjuksyster vid ett akutbesök. På hennes vänliga fråga om
det var något han var allergisk mot svarade han kort och bestämt
²Countrymusik!²

Ja, country fanns inte med på det digra Festijazzprogrammet, däremot många
andra rytmer. Bland annat svarade Västerås New Stars för fräscha, ungdomliga
tongångar och där spelade förstås trumpetaren Fredrik Lindgren, kvällens
Jazzens Vännerstipendiat, en viktig solistroll.



Trumentusiast. Janne Ersson vår svenske Buddy Rich.      Foto: Gunnar
Holmberg

Janne Ersson Big Band bjöd på jazz i världsklass

Sala 4/10-04

Efter att Sala Jazzklubb tjatat i fyra år dök Janne Ersson Big Band äntligen upp på Sala Stadshotell. Under fredagskvällen levererade storbandet jazz i världsklass och den långa väntan var värd varenda vecka
Det var efter en konsert i London,  i mitten av sextiotalet, som Janne Ersson upptäckte storbandsjazzens underbara värld. Buddy Rich stod på scen och den då tjugoåriga Janne bestämde sig för att satsa allt för att lära sig spela trummor likt den världsdberömda jazzmusikern.
Jag övade åtta timmar om dagen i mer än trettio år. Tanken om att bli en storbandstrummis, likt Buddy, gjorde mig besatt. Att få sitta i fokus i ett storband där dom andra musikerna anpassar sig efter mig, det var en underbar tanke, säger Janne Ersson.

Det har tagit Janne mer än sju år att hitta den banduppsättning han i dag leder

Att samla ihop sjutton stycken skickliga musiker och få dem samkörda med Buddy Rich-musik, det är otroligt bra gjort, säger Jens Karlsson Glöde, kapellmästare i Sala Storband, som tillsammans med övriga Salamusiker njöt av konserten.
Bandet bjuder nästan enbart på musik som Buddy Rich haft på sin repertoar.
Precis som hos förebilden så är det Janne Ersson Som leder bandet.
Alla låtar utgår ifrån Jannes fenomenala trumspel, hans partier finns inte ens med i arrangemangen. Det blir en hel del improvisation bakom trumsetet vilket ställer höga krav på övriga bandmedlemmar.
Grabbarna har lärt sig tolka mina signaler. Det kan vara någon speciell grej jag gör med virveltrumman, eller kanske klappar jag till en cymbal lite extra, men det funkar.
Varje spelning är unik, jag hittar alltid på nya sätt att leda gänget, förklarar Janne.
Janne Ersson Big Band får det verkligen att svänga. Musikerna är otroligt skickliga och det går inte att ta miste på att dom älskar den musik dom framför.
Det är väldigt mycket hjärta i det vi gör. Vi gör det inte för pengarna, för det finns inga, utan för att vi älskar den här sortens musik.
En del av bandmedlemmarna prostituerar sig genom att spela dunka-dunka musik vid sidan om i andra band men det är det här vi brinner för, fortsätter Janne
Underbara solon avlöser varandra under den två timmar långa uppvisningen.
Trombonisten Fredrik Ruud bjuder på ett par hisnande solon och hela blåsuppsättningen håller mycket hög klass.
Helt sagolikt! Normalt kan man höra att det finns stora skillnader i en blåssektion, där exempelvis förste trumpetaren är skickligare än de andra tre, men i det här bandet spelar alla fullt ut och krämar på som bara den, säger en imponerad Jens Karlsson Glöde.
Efter att Sala Jazzklubbs ordförande, Bengt-Eric Bäckström, tillsammans med publiken vädjat efter extranummer bjöd bandet på en rafflande tolkning av Time Check, vilket fick avsluta fredagskvällen.
Flertalet av dom ca 150 besökarna visade  sin uppskattning genom stående ovationer och jazzklubben kunde än en gång se tillbaka på ett lyckat arrangemang

Mattias Johansson
Sala Allehanda

"500 diggade storbandsjazz på kasinot i Malmö"

 Nu hamnar Malmö på jazzens Europakarta.

Gårdagskvällens storbandsgala på Casino Cosmopol var en hejdundrande succe'.
En fantastisk kvalitet på banden. En härlig stämning, tyckte Steve Grahn, gitarrprofil i Malmö med blues som grundton

Han och den entusiastiska publiken, det var knökfullt, alla närmare 500 bijetter gick åt i förköp, fascinerades av Janne Erssons makalösa Thundering Big Band från Göteborg. Erssons store idol är Buddy Rich vilket var alldeles tydligt för kännarna.
Otroligt skickliga och djärva nummer. Fantastiska musiker, samspelt och individuellt. Och så spelglädjen, recenserar Steve.
Sådana här galor vill vi ha ofta i Malmö.  Härlig musik, härlig stämning och härliga människor tyckte Gunnel Rietz och Nana Svensson. Då behöver vi inte åka till Köpenhamn längre för att njuta av riktig storbandsjazz.
Galan hade arrangerats av föreningen Malmö JazzHouse. Den vet naturligtvis vilket stort jazzintresse som finns i Sydsverige. Men responsen i går kväll överträffade alla förväntningar. Det lär bli mer jazz och fler galor framöver.

En härlig stad att spela i. Inspirerande och kunnig publik. Vi kommer tillbaka, om inte förr så till jazztältet på festivalen, hälsade Janne Ersson trummis och orkesterledare i världsbandet från Göteborg.

Lars Klint,  30/11-2003 
Kvällsposten Malmö.

Jackpot för Janne Ersson Big Band på Malmös Casino (med mersmak)

Men den verkligt positiva chocken svarade inte oväntat trumslagaren Janne Erssons storband från Göteborg för. Jag hyllade dem för tre år sedan då de avslutade Kristianstads jazzfestival. Bandets gimmick att enbart spela förebilden, framlidne trumslagaren Buddy Rich's storbandsrepertoar, med Janne Ersson som övertygande blågul - variant för denne urtekniske trumslagare, knockade Malmöpubliken i somras i jazztältet på Malmöfestivalen. Det har tydligen givit mersmak för det blev ideliga stående ovationer.

Lyckligt och uppgivet huvudskakande konstaterades det att liknande storband med oerhörd spelglädje, balans och attack i alla tempon och furiös dynamik i ensembler såväl som solon finns bara inte i landet.

Från Rich's repertoar blev det minnesvärda tolkningar av hits som "Time Check", "Best Coast", "Something for Willie", "Mexicali Nose" och inte minst West Side Story-medley fokuserat kring Janne Erssons bländande trumutbrott, och solister som förstetrumpetaren Andreas Svejebäck, och tenoristerna Eric Liftig och skånske Björn Cedergren

Det här måste vi bara göra om i höst på Casinot! jublade ordföranden i Malmö Jazzhouse, Lillemor Johnsson, sedan hon och den övriga publiken pustat ut efter den jazziga "tryckvåg" man fått uppleva från tre storband under en och samma kväll i ett hus med många olika spel där inte alla ger jackpot

Christer Nilsson
Ystads/Trelleborgs Allehanda 6/4-2004

Sydsvenskan 1/12



Malmö konserthus, 30.11.03
Juljazzgala

Under julen brukar man träffa gamla bekanta. Det gällde också vid gårdagens juljazzgala; standardmelodier och välkända svenska och danska jazzess radade upp sig.
Men här fanns ett nytt ansikte, eller snarare sjutton: trumslagaren Janne Erssons storband från Göteborg. Som bitvis valde låtar vid sidan av den bredaste vägen.
Buddy Rich var den som med sitt trumspel och orkester fick Janne Ersson att starta eget. I Malmö gav sig bandet på ett par Rich-betonade 60-talsnummer och tog framför allt ut många effekter ur den långa, flerdelade "Channel one suite".
Bandet är ungt, välrepat och låter hungrigt. Solisterna får ofta sträcka ut och ta för sig bra; en-chorus-solona som kan göra storbandskonserter så spattiga dominerar inte. Klangen är mustig och blåssektionerna förflyttar sig med smidighet.
JE-bandet piskade på snyggt i Bobby Shews småkända "The Red snapper" och hade ännu mer att ge i en snabb och fränt arrad "Straight, no chaser" med både tenorsaxduell och fyrtrumpet-slag.
För övrigt spelade bland annat pianisten Claes Crona ett tjusigt jul-medley med Jesper Bodilsen och Rasmus Kihlberg och trion backade upp Putte Wickman i Brubecks Ellingtonska "The Duke", en cool "Star dust" och en desto ösigare "Bluesette". Katrine Madsen och Svante Thuresson duettade i "Let there be love" och "For once in my life" och veteranerna i Domnivet swingade både på stora scenen och utanför i pauserna.
Efter tre drygt timmar närmade sig ett tretenor-möte mellan Jesper Thilo, Tomas Franck och Hector Bingert, men då var det dags löpa för att lämna text.
Alexander Agrell

>
> /Marko Korkeasalo 19/11-2003
> HP:s nattredaktion
> -------------------------------------------------------------------
>
> Orkesterfyrverkeri
> Janne Erssons storband visade sin klass
>
> Trumslagaren Janne Ersson startade 1997 ett storband som helt ägnar sig åt
> att spela den jazzmusik Buddy Rich lanserade. Buddy Rich var en ytterst
> explosiv trummis som kan sägas fortsätta traditionen från Gene Krupa.
> Han var också känd för sin höga självkänsla, och när han turnerade med
> sitt band behövde ingen sväva i tvivel om vem som var "The Boss". På
> scenen satt han i rampljuset framför orkestern och drev fram sin ytterst
> potenta orkestermaskin.

Mer tillbakadragen
> När det gäller musiken har även Janne Erssons storband dynamiken, energin,
> kraften, klangerna och den drivande rytmen. Däremot håller Janne själv en
> lägre profil. Jag frågade honom varför han inte löpte linan ut även i det
> avseendet och fick ett generat skratt till svar.
> Orkestern spelar som sagt enbart arrangemang från Buddy Rich mapp; jag är
> emellertid ingen expert på den musiken och kan inte säga hur väl man
> spelar i förhållande till originalet.

Ger sitt bästa
> Hur som helst är det en överväldigande upplevelse när ett fullt bestyckat
> storband, fem saxar, fyra trumpeter, fyra tromboner, piano, bas, gitarr
> och trummor, trampar gasen i botten. De ofta ganska svåra arren sitter väl
> utan att det för den skull känns som "ännu en dag på jobbet". Alla tycks
> verkligen stå på tå för att ge sitt bästa, och musik är ju som allra bäst
> när man känner att musikerna tänjer sina gränser och balanserar på gränsen
> av sin förmåga.
> Här tror jag att Janne spelar en viktig roll i att driva på de unga
> medmusikanterna. En liten felspelning spelar inte så stor roll bara man
> har modet och hjärtat.
> Det här är ingen "svår" musik, samtidigt är många av arren mycket tight
> skrivna, vilket gör klanger och harmonier intressanta och ibland till och
> med lite utmanande.

Välkända nummer
> Själv tyckte jag extra mycket om West Side Story-potpurriet som avslutade
> första avdelningen. Ett annat minnesvärt nummer var Monks välkända
> "Straight no chaser" där hela trumpetsektionen framträdde i full frihet.
> Ellington var representerad med "In a mellow tone", som inledde konserten.
> Gitarristen Mikael Björck hördes visserligen inte så mycket i
> ensemblespelet men gjorde en fin soloinsats i "Time check", och i "God
> bless the child" var altsaxofonisten Mikael Högdahl mycket övertygande.
> Givetvis var Janne Ersson själv en flitig solist, men ändå inte så
> dominerande som hans stora förebild brukade vara. Det hedrar honom!

Tillfredställande ljud
> Till sist: Vid ett tidigare tillfälle kritiserade jag akustiken i Kårhuset
> och uttryckte betänkligheter om, att det skulle bli outhärdligt när det
> kom ett storband. Mina farhågor kom lyckligtvis på skam. Inte därmed sagt
> att det är en perfekt konsertlokal men att man med en förnuftig användning
> av ljudanläggningen kan komma riktigt långt.
> Det var positivt, liksom det faktum att det kom riktigt hyggligt med
> publik.
> THORE RÖSNES